Jag måste nästan börja säga hur glad jag blir när jag ser att det är ca: 45 personer som läser mina blogginlägg när dom väl skrivs. Sådana saker gör mig väldigt glad och jag tycker väl det är kul att skriva för man lättar hjärtat på ett helt annat sätt en när man säger det.
I text kan man tolka känslor och tankar på ett helt unikt sätt en på samma sätt som att du säger det. För när man pratar om saker kan du egentligen tolka det som sägs via kroppsspråket. Men via text får man bilda sin egna uppfattning, och det kan väl vara rätt intressant ?
Jag är verkligen en tänkare, jag tänker på alldeles för mycket saker men det gör mig gott i alla fall. Men efter mitt besök hos ett medium i stan som berättade att man måste släppa många saker i sitt liv, du kan inte gå och bära på det. Just då bara av att en främling sa det till mig gjorde det så fantastiskt klart för mig att man inte kan leva i sin bubbla och vara olycklig, det är du som bildar din egna värld, och visst det blir väl inte alls som man tänkt sig med många saker.
Men vissa saker som dragit mig sen länge i livet, men nu kan jag ärligt säga till mig själv att det är borta, bearbetat och färdigt. Jag har aldrig varit så redo som jag är nu för nya äventyr. Nytt jobb ny miljö och mina älskade vänner. Man kan tolka det på olika sätt, men det bästa är att lösa sina egna dagar till det bästa och sväva på rosa moln via där.
Det är först när du är som bekvämast i din själv som du träffar någon som verkar vara vettig. Vi tar min syster tex. Hon var lycklig men insåg att vissa saker är bara helt enkelt inte värt att kämpa för. Många saker som hon kunde antyda till mitt och daniels förhållande där jag valde att acceptera hans dataspelande och ställde aldrig under 5 år ett ultimatum. Samma med Emmi.. borde man ställt ett ultimatum eller bara acceptera fakta som det är. Jag tror ju att det viktigaste i ett förhållande är att du väljer att leva med den persons dåliga sidor. Gör du inte det så .. ja ta en annan då =)
Min syster gjorde det valet och jag stöttade henne till massor, för i efterhand när man vet mer vad som försigår i ett sådant förhållande kan man inte annat än se det med en ny syn. Klart man blir ledsen, precis som hon var. Men hon växte, blev stark i sig själv och hittade en annan fantastisk människa där vissa saker är olika men mycket på samma nivå. Och det funkar.
Man behöver inte ha samma intressen för att passa ihop. Jag och Daniel hade väl knappt någonting gemensamt, ändå höll vi i så lång tid. Jag och Kristofer hade inte heller mycket gemensamt. Men dessa personers personligheter är vad jag fastar för. Men det ska ju hålla i sig ?
När jag ser på mina vänner som sitter i förhållande de inte vill ha så undrar jag varför gör dom inget åt det ? Tro fasiken inte att det är enkelt. Tror ni inte att jag också låg i månader och funderade på fall jag ville leva med Daniel eller inte. Att göra slut var nog det värsta situation jag någonsin kunnat göra. Man har dåligt samvete för att den ena personen verkligen inte vill att det ska ta slut, men det ordnar sig. Att flytta och börja om är inte lätt, men det gör dig starkare. Hellre lever jag själv än att vakna upp bredvid någon efter 25 år och inse att jag slösat bort mitt liv på något jag inte vill ha. Det är bara en kort period, fast det beror ju på vem som gjort slut. Vänner finns för att stötta er i dessa situationer. Om ni verkligen vet att ni inte älskar den personen ni lever med så finns det någon annan du tänkt älska. Do it and you will be strong.
Om vi går tillbaka 11 år i tiden då jag skadade mitt knä för första gången och jag hade den jätte schenan på benet på GBG kalaset. Jag satt och vila mig på trappan utan stora teatern och där kom en full kille och satte sig bredvid mig. Den vackraste jag sett! Han frågade om jag hade ett robot ben.
Vi pratade en stund och jag tog av en av hans ringar han hade på fungret och sparade för att försäkra mig att vi skulle ses igen. Efter en dejt tror jag att vi blev ihop. Men jag irriterade mig som fasiken på honom, så jag gjorde slut. Men tack vare mina klasskamrater som såg honom ansåg att jag skulle ge han en andra chans. Och det gjorde jag. 1 1/2 år av lycka levde vi i. Min syster sa att en förälskelse kan hålla upp till 1 år. Och det gjorde det verkligen. Första tonårskärleken är riktigt häftig, att vara så kär att man inte vet var man ska ta vägen och det bara pirrar hela tiden. Vem på denna jord säger att det fortfarande inte kan hända. Det finns hopp för er som lever olyckliga!
Ta vara på chansen som kommer..
Jag tror absolut att den rätt finns för alla människor, men jag är nog bara sån. Varför skulle man inte uppleva det en farmor och farfar upplevde för 100 år sen.
Jag har en bra tanke i huvudet ungefär vad jag söker, och hur mitt liv ska på ett hum se ut. Det betyder inte att det blir så men det känns som att det är skönt att ha något sorts mål i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar