Det är rätt fascinerande att se äldre ge sig ut trots väder. även om det är snöstorm, sol, hagel eller ösregn. Ändå ger dom sig ut. Och dom har alltid hatt och sin tjocka långa jacka året om.. Dom säger att pensionärer fryser hela tiden så det är väl säkert varmt och gott när dom går runt även i +20 men sin dunkappa.
Idag skulle jag fylla på kylen lite och det är rätt skönt att gå och handla innan klockan tolv för då är det alltid så jäkla lång kö och alla ska handla samtidigt. Vi människor kan inte hjälpa att vi är ett flockdjur men måste pensionärerna ge sig ut lunchtimmen ? När alla är stressade att hinna handla sin lunch. Eller åka spårvagn just mellan 16-17 när vi andra som är trötta i benen efter ha jobbat måste stå för dom har ju vart och fikat med Britta.
Det är lustigt att pensionärer är faktiskt de mest stressade människorna. Det kan man inte tro, men i butiksyrket ser man mycket. Jag fick en liten tillsägelse en gång när man satt i kassan och hjälpte en kund framför en dam och hon suckade och stönade, stonkade och lät för att jag ska uppmärksamma att hon är trött på att vänta.
Tillslut brister hon" vad tid det tar !! Jag ska dricka kaffe klockan 13 och jag har inte tid med detta!!!" Då sa jag till henne , " men om det hade vart du med ett fel på ditt kvitto hade inte du velat ha samma bra service och hjälp". Då blev hon tyst och stod och blickade på sin pyttelilla klocka på armen. Ja Tanter går runt med förstoringsglas i affärerna för dom inte ser någonting men den lilla lilla klockan på handen den ser dom!
Har ni tänkt på , eller ah jag har tänkt på det när jag jobbar och står och packar upp någonting i butiken och någon kommer och ska ha någonting precis bredvid en. Det är precis som att det är en oskriven regel att inte vara tyst utan folk måste känna en inre kraft som gör att dom måste säga någonting. Antingen nynnar dom på en låt eller mumlar för sig själva. Och osäkerheten tar över och så måste dom fråga något onödigt.
Jag själv är nog likadan. Jag brukar prata lite med mig själv när jag står för nära personalen för det känns som om man inkräktar i deras personliga bubbla när man ska sträcka sig efter något och då måste man säga något.
Som efter 4 år handlandes på torget och nästan alltid samma kille i kassan kände jag att jag har aldrug sagt något mer än, hej, tack, hejdå. För jobbar man inom service så är man trött när man själv väl går och handlar, men jag är aldrig otrevlig. men jag undrar hur man uppfattas som kund egentligen. Så en dag så tänkte jag att nepp nu ska jag säga något till den här personen som jag alltid handlat av. "dyrt det var för en liten selleri bit" vad det ända jag fick ur mig. Sen dess återgick vi till "hej, tack, hejdå"
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar