Det var längesedan jag skrev, det vet jag om. Men trots det tänker jag skriva här lite oftare. Även om så många inte läser det så handlar det inte om det för mig. Jag skriver detta för mig själv , för att det sägs att skriva är det bästa sättet att uttrycka sig på. Man kan lätta sitt hjärta om allting och på så sätt får man ut det ur sig.
Länken är till detta inlägget , mest för att det är en fantastisk låt och den påminner mig om minnen tillbaka , trots att jag nyss hörde den.
Denna helgen har jag fått veta saker som jag inte trodde fanns.
Och jag vet inte om det är en bra sak eller inte.
Om det är någonting jag anat eller inte , och jag har inte anat det. Vilken gör detta ganska jobbigt.
Vad är egentligen bäst? Att veta någonting du inte vill veta men vet det ändå? Fast när någon bekräftar det då? Vill du verkligen veta det då?
Man tror att man lever ett liv som man önskar sig , men när framtiden hinner ikapp en och man undrar vad man egentligen har gjort med sitt liv.
Vad har jag gjort med mitt liv som är så märkvärdigt?
Jag föddes?
När jag tittar tillbaka på min ungdom så ångrar jag ingenting , och det ska väl bringa en lycka . Men på något sätt så fastnar jag lite.
Jag tycker ofta att det var bättre förr, varför?
Man hade inte det ansvaret man har idag, man kunde köra sitt race och inte tänka. Att inte tänka är nog det bästa som finns, det bara rullar på.
Men sen då? när man blir äldre .. vad förväntar sig folk då?
När man är ung så säger folk ibland "Men väx upp någon gång..."
Vad ska det vara bra för? Man har det ju jätte bra som det är.
Men nu när jag har växt upp? Vart är alla äventyr, vad är mina drömmar?
Jag är en drömmare , kan någon klandra mig för det ?
Om någon sa till dig "du kan få ett bättre liv"
Vad säger man tillbaka , hur reagerar man?
När jag var liten så hade jag tänkt att mitt liv skulle bli som i en film.
Man är singel och går i sin egna värld och bryr sig inte om så mycket.
Men så dyker that someone upp och kliver in i ditt liv.
Jag vet inte om det riktigt har gått till så. Men om jag verkligen vrider och vänder på mina ord kan jag få det att låta så.
Inte ska jag behöva göra det , men det är för mig själv som jag gör det.
Man vill inte vara misslyckad och det tycker inte jag att jag är.
Jag är en fantastisk person som tänker mycket på andra, är glad och har humor. Jag tar det som det kommer men har ändå mina planer i mitt bakhuvud.
Och på något sätt så känns det som att om ingen delar dom planerna med mig så vill jag nog " flying solo "
Jag behöver inte dom!! Jag klarar mig själv.
Just nu i min period i livet känner jag att alla äventyr har dött ut , det händer ingenting. Man vaknar , jobbar , däckar på kvällen och det ända man har att förvänta sig är att jobba följande dag.
Verkar jag olycklig?
Jag är lycklig men inte hela tiden , och jag kan verkligen INTE komma på varför jag inte är det. Vad är dom som fattas egentligen? Vad är det jag konstant letar efter? Vad är det jag vill ha och vill?
Önskar att någon kunde berätta det för mig.
Jag kan mycket mer än så här, jag kan bli vad jag vill , men det blir inte så.
Någonting håller mig tillbaka och jag hatar det.
Jag vill vara fri och göra det jag tycker är roligt , någon får jätte gärna följa med men inte hålla mig tillbaka.
När man kanske tar sig ett glas och säger ett skämt och någon man bryr sig så mycket om säger att man borde lugna sig lite , eller något liknande det sårar mig så mycket. Mitt egna självförtroende går ner sig otroligt i den stunden. Ni vet känslan när hela kroppen blir kall? Så känner jag, när jag var yngre kände jag aldrig så.
Jag har en heeel del att tänka på , vad jag kommer fram till.. ja du, det är nog inte någon som vet , inte ens jag själv...
Länken är till detta inlägget , mest för att det är en fantastisk låt och den påminner mig om minnen tillbaka , trots att jag nyss hörde den.
Denna helgen har jag fått veta saker som jag inte trodde fanns.
Och jag vet inte om det är en bra sak eller inte.
Om det är någonting jag anat eller inte , och jag har inte anat det. Vilken gör detta ganska jobbigt.
Vad är egentligen bäst? Att veta någonting du inte vill veta men vet det ändå? Fast när någon bekräftar det då? Vill du verkligen veta det då?
Man tror att man lever ett liv som man önskar sig , men när framtiden hinner ikapp en och man undrar vad man egentligen har gjort med sitt liv.
Vad har jag gjort med mitt liv som är så märkvärdigt?
Jag föddes?
När jag tittar tillbaka på min ungdom så ångrar jag ingenting , och det ska väl bringa en lycka . Men på något sätt så fastnar jag lite.
Jag tycker ofta att det var bättre förr, varför?
Man hade inte det ansvaret man har idag, man kunde köra sitt race och inte tänka. Att inte tänka är nog det bästa som finns, det bara rullar på.
Men sen då? när man blir äldre .. vad förväntar sig folk då?
När man är ung så säger folk ibland "Men väx upp någon gång..."
Vad ska det vara bra för? Man har det ju jätte bra som det är.
Men nu när jag har växt upp? Vart är alla äventyr, vad är mina drömmar?
Jag är en drömmare , kan någon klandra mig för det ?
Om någon sa till dig "du kan få ett bättre liv"
Vad säger man tillbaka , hur reagerar man?
När jag var liten så hade jag tänkt att mitt liv skulle bli som i en film.
Man är singel och går i sin egna värld och bryr sig inte om så mycket.
Men så dyker that someone upp och kliver in i ditt liv.
Jag vet inte om det riktigt har gått till så. Men om jag verkligen vrider och vänder på mina ord kan jag få det att låta så.
Inte ska jag behöva göra det , men det är för mig själv som jag gör det.
Man vill inte vara misslyckad och det tycker inte jag att jag är.
Jag är en fantastisk person som tänker mycket på andra, är glad och har humor. Jag tar det som det kommer men har ändå mina planer i mitt bakhuvud.
Och på något sätt så känns det som att om ingen delar dom planerna med mig så vill jag nog " flying solo "
Jag behöver inte dom!! Jag klarar mig själv.
Just nu i min period i livet känner jag att alla äventyr har dött ut , det händer ingenting. Man vaknar , jobbar , däckar på kvällen och det ända man har att förvänta sig är att jobba följande dag.
Verkar jag olycklig?
Jag är lycklig men inte hela tiden , och jag kan verkligen INTE komma på varför jag inte är det. Vad är dom som fattas egentligen? Vad är det jag konstant letar efter? Vad är det jag vill ha och vill?
Önskar att någon kunde berätta det för mig.
Jag kan mycket mer än så här, jag kan bli vad jag vill , men det blir inte så.
Någonting håller mig tillbaka och jag hatar det.
Jag vill vara fri och göra det jag tycker är roligt , någon får jätte gärna följa med men inte hålla mig tillbaka.
När man kanske tar sig ett glas och säger ett skämt och någon man bryr sig så mycket om säger att man borde lugna sig lite , eller något liknande det sårar mig så mycket. Mitt egna självförtroende går ner sig otroligt i den stunden. Ni vet känslan när hela kroppen blir kall? Så känner jag, när jag var yngre kände jag aldrig så.
Jag har en heeel del att tänka på , vad jag kommer fram till.. ja du, det är nog inte någon som vet , inte ens jag själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar